Livet är en komedi för den som tänker, tragedi för den som känner...

Jag tror att oavsett vilken kategori man känner att man hör till,
så kan allting analyseras sönder, i bitar.

Tror det är något jag blivit bättre på,
jag analyserar inte längre tills bara smulor återstår.
Inte som förut,
fast ändå fortfarande.

Man kan bli galen av tankar,
galen av känslor.

Jag har flera exempel på det runtomkring mig precis just nu.

Hon som ångrar och spolar tillbaka hela tiden.
Om, om
om i n t e.

Jag vet hur det känns så  mina ord blir så jävla tunna,
känns så lönlösa.

Fast jag vet också att det går över,
att man förr eller senare slutar ångra och vältra sig,
Bestämmer sig för att bara acceptera vad som skett och inte, och ta det därifrån.
Men ibland är det en djävulskt lång väg att gå, innan man kommer dit.

Det värsta som kan sätta klorna i en under loppets gång, är bitterhet.
Inget är så giftigt och destruktivt,
men inte fan bryr man sig om det när man är mitt i det?
Då är ilskan som ett bränsle för att fortsätta framåt.

Jag tänker inte försöka lätta upp detta med något "ur varje svårt kommer nånting bra" för det gör det gör det inte, inte alltid.
Vissa saker gör ont, och mer ont men läker till slut och ibland inget mer än så.

Men det händer att man får nya visdomar.
Om sig själv , om andra, om livet.
.

Jag var bitter, förbannad och jävligt arg en lång tid.
Alldeles för lång kan jag tycka nu,
men ändå skulle jag inte vilja vara utan det,
för idag tycker jag ändå att jag lärde mig av det, och när jag väl satte mig upp i sadeln igen, så var det i en starkare version av mig själv än innan.

De människorna som har störst plats i mitt hjärta och i mitt liv, är jag rädd om och uppskattar på ett helt annat sätt, än låt oss säga, för 5 år sedan.
En bit i det kan förstås vara att jag blivit  äldre och därmed klokare, men jag tror det beror mycket på perioden i mitt liv när jag var som argast,
de som stöttade,
och helt enkelt fanns kvar.

Vart ville jag komma med detta?
Det vet jag inte.

Bollar tankar.



I rather leave with cuts of love, than live without any scars


Ärren visar att vi stuckit oss på taggiga rosor, men läkt ihop och fortsatt rumla runt bland buskarna.
(vågat)




Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg





Thats it,


for now.


Kommentarer

Glöm inte lägga till mig på bloglovin
bloglovin

Kommentera inlägget här:

Ditt Namn:
Minns mig!?

Din E-post: (visas inte)

Din Blogg:

Din Kommentar:

Trackback
RSS 2.0