Ella

 tio år sedan min pappa lämnade jorden.

Tio år.

En hel evighet.

På de åren har jag gått från att vara barn till att bli vuxen.

Det fick aldrig min pappa se, och det ör ofantligt ont.

Sedan Noel kom till världen så har min sorg ändrat skepnad.
Jag sörjer nu inte bara för min egen skull, utan också för mitt barn som aldrig kommer att få träffa sin morfar.
Som,precis som jag som aldrig heller fick träffa min morfar, bara kommer att få ta del av omgivningens bilder och minnen av min far och vem han var.
Jag önskar att han hade fått göra sig en egen bild av personen som var min pappa, men också så mycket mer.
En vis man, älskare, son, och bror med  så mycket att berätta!

Sorgen försvinner aldrig, den ändrar skepnad och form men finns alltid där som en tagg i hjärtat och jag vill ingenting annat heller.
Jag önskar inte att det inte gjorde ont.
Då skulle man väl glömma?

Det är min största rädsla.

Att glömma hur gott han luktade, eller hur hans röst lät.
Eller hans leende!

Men eftersom jag ändå är en del av min pappa, och Noel är en del av mig, så finns han ju ändå med.

Det tröstar jag mig med.

Men varje dag fattas du mig pappa,
jämt.

Och så kommer det alltid att vara!

HOLLA!!


;)

rockar hårdast!



Jag behöver inte berätta min sinnesstämmning, om jag är trött, tjurig, eller ledsen.
Hon ser, och känner in mig.

Och ibland är det så jävla skönt att bara få vara utan att behöva förklara...

Imorse tog hon Noel på promenad och gav mig några timmars sömn.

Det lilla är så stort,
betyder så mycket.

Tack mamma för att du är du.

Du är världsbäst!♥

vad det är som lilleman ser när han lägger huvudet på sned och skrattar åt något vi andra inte uppfattar...


Charmknutten! ♥

och idag är Noel 10 veckor gammal!
Är för tillfället en trött och sliten själ, men pånyttfylld efter häng med bästaste Tc och Benji!



♥


Avslutar i samma anda, med ett glas rose´på Ullas balkong.
Top notch helt enkelt!
:)


Puss & kram!

utav bara faaan!