If tears could build a stairway,

and memories a lane

i´d walk right up to heaven, and bring you back again
.




Ibland undrar jag hur det sett ut om du fanns kvar.

Hur vi haft det,
du och jag?


Jag minns ett samtal med din syster för många år sedan,
där hon upprepar om och om igen att jag ju faktiskt alltid var "pappas flicka"

hade jag varit det nu med?

Hade vi diskuterat politik, krig och vår galna värld?

Hade vi rest tillsammans,
upplevt?

Den absolut största sorgen pappa är att jag egentligen aldrig fick lära känna dig.

Vem du var bakom den skojfriska, pigga
hårda.

Just den sorgen är den som är tyngst att bära.

Kanske är alla pappor stålmannen i deras döttrars beundrande ögon.

Min stora starka pappa,
som kunde ha både Robin och Rickard hängandes på raka armar, utan att ens visa så mycket som en min.

Gick i på tok för lite kläder mitt i iskall vinter, men blev ens aldrig förkyld.

Du var liksom,
odödlig


Önskar att jag aldrig sett det så.

Kanske man då tagit vara på sekunderna mer varsamt då?


Jag inte bara sörjer dig i mitt liv hela tiden,
alla dagar, timmar och sekunder på året.
Jag längtar också.




Längtar så förbannat efter att få se dig igen.

<3



Kommentarer

Glöm inte lägga till mig på bloglovin
bloglovin

Kommentera inlägget här:

Ditt Namn:
Minns mig!?

Din E-post: (visas inte)

Din Blogg:

Din Kommentar:

Trackback
RSS 2.0