Ella

 tio år sedan min pappa lämnade jorden.

Tio år.

En hel evighet.

På de åren har jag gått från att vara barn till att bli vuxen.

Det fick aldrig min pappa se, och det ör ofantligt ont.

Sedan Noel kom till världen så har min sorg ändrat skepnad.
Jag sörjer nu inte bara för min egen skull, utan också för mitt barn som aldrig kommer att få träffa sin morfar.
Som,precis som jag som aldrig heller fick träffa min morfar, bara kommer att få ta del av omgivningens bilder och minnen av min far och vem han var.
Jag önskar att han hade fått göra sig en egen bild av personen som var min pappa, men också så mycket mer.
En vis man, älskare, son, och bror med  så mycket att berätta!

Sorgen försvinner aldrig, den ändrar skepnad och form men finns alltid där som en tagg i hjärtat och jag vill ingenting annat heller.
Jag önskar inte att det inte gjorde ont.
Då skulle man väl glömma?

Det är min största rädsla.

Att glömma hur gott han luktade, eller hur hans röst lät.
Eller hans leende!

Men eftersom jag ändå är en del av min pappa, och Noel är en del av mig, så finns han ju ändå med.

Det tröstar jag mig med.

Men varje dag fattas du mig pappa,
jämt.

Och så kommer det alltid att vara!