Today it hit me....
Som en rak höger på käften.
Jag rotade bland mammas byrålådor i jakt på ett speciellt foto, men hittade istället ett vykort från pappa skrivet på alla hjärtans dag 2001..
Och eftersom jag inte var beredd så vart det en rejäl käftsmäll, och jag började stört böla.
Sorgen är inte densamma, den liksom ändrar skepnad allt eftersom, men den blir inte mindre för det.
Jag kommer på nya saker att sörja.
Den nästan vidgar sig?
Saker som jag kanske inte tänkt på alls.
Jag sörjer att jag inte längre har ett mobil nummer inlagt, där det står pappa över.
Och hur weird låter inte det?
Men såna saker kommer jag på.
"Utan er hade jag inte varit så här långt idag" löd kortet, addresserat rill mig och mamma.
Och faan.
Mycket längre hann han inte komma heller.
3 månader senare fanns bara stoft kvar av den man som i mina ögon var mer superhjälte en människa.
Odödlig.
Vilket kanske alla föräldrar är i deras barns ögon?
Det är så mycket jag undrar och hade velat fråga, i egenskap av den jag är idag, den vuxna kvinna jag blivit.
För då fanns inte utrymme.
Jag var 16 år, och intresserad utav allt annat, utom av mina föräldrar.
Ångrar.
Skuld är tungt att bära,
Den är så svart,
så oåterkallerlig,
så svår att hantera.
Det som är gjort är gjort och hur mycket jag än vill och önskar att jag kunde ändra saker och ting, så kan jag inte och det är den tanken som smärtar mig så.
nästan 8 år har gått,
men fortfarande saknar jag så.
Längtar.
Men mest, hoppas jag.
Att jag en gång ska få se dig igen.
Back when I was a child
Before life removed all the innocence
My father would lift me high
And dance with my mother and me and then
Spin me around till I fell asleep
Then up the stairs he would carry me
And I knew for sure I was loved
If I could get another chance
Another walk, another dance with him,
I'd play a song that would never ever end
How I'd love love love, to dance with my father again
When I and my mother would disagree
To get my way I would run from her to him
He'd make me laugh just to comfort me(yeah, yeah)
Then finally make me do just what my momma said
Later that night, when I was asleep
He left a dollar under my sheet
Never dreamed that he would be gone from me
If I could steal
One final glance
One final step
One final dance with him
I'd play a song that would never ever end
Cause I'd love love love to dance with my father again
Sometimes I'd listen outside her door
I'd hear how my mother cried for him
I'd pray for her even more than me
I know I'm praying for much too much
But could you send back the only man she loved
I know you don't do it usually
But dear Lord she' s dying to dance with my father again
Every night I fall asleep
And this is all I ever dream
♥
Jag rotade bland mammas byrålådor i jakt på ett speciellt foto, men hittade istället ett vykort från pappa skrivet på alla hjärtans dag 2001..
Och eftersom jag inte var beredd så vart det en rejäl käftsmäll, och jag började stört böla.
Sorgen är inte densamma, den liksom ändrar skepnad allt eftersom, men den blir inte mindre för det.
Jag kommer på nya saker att sörja.
Den nästan vidgar sig?
Saker som jag kanske inte tänkt på alls.
Jag sörjer att jag inte längre har ett mobil nummer inlagt, där det står pappa över.
Och hur weird låter inte det?
Men såna saker kommer jag på.
"Utan er hade jag inte varit så här långt idag" löd kortet, addresserat rill mig och mamma.
Och faan.
Mycket längre hann han inte komma heller.
3 månader senare fanns bara stoft kvar av den man som i mina ögon var mer superhjälte en människa.
Odödlig.
Vilket kanske alla föräldrar är i deras barns ögon?
Det är så mycket jag undrar och hade velat fråga, i egenskap av den jag är idag, den vuxna kvinna jag blivit.
För då fanns inte utrymme.
Jag var 16 år, och intresserad utav allt annat, utom av mina föräldrar.
Ångrar.
Skuld är tungt att bära,
Den är så svart,
så oåterkallerlig,
så svår att hantera.
Det som är gjort är gjort och hur mycket jag än vill och önskar att jag kunde ändra saker och ting, så kan jag inte och det är den tanken som smärtar mig så.
nästan 8 år har gått,
men fortfarande saknar jag så.
Längtar.
Men mest, hoppas jag.
Att jag en gång ska få se dig igen.
Back when I was a child
Before life removed all the innocence
My father would lift me high
And dance with my mother and me and then
Spin me around till I fell asleep
Then up the stairs he would carry me
And I knew for sure I was loved
If I could get another chance
Another walk, another dance with him,
I'd play a song that would never ever end
How I'd love love love, to dance with my father again
When I and my mother would disagree
To get my way I would run from her to him
He'd make me laugh just to comfort me(yeah, yeah)
Then finally make me do just what my momma said
Later that night, when I was asleep
He left a dollar under my sheet
Never dreamed that he would be gone from me
If I could steal
One final glance
One final step
One final dance with him
I'd play a song that would never ever end
Cause I'd love love love to dance with my father again
Sometimes I'd listen outside her door
I'd hear how my mother cried for him
I'd pray for her even more than me
I know I'm praying for much too much
But could you send back the only man she loved
I know you don't do it usually
But dear Lord she' s dying to dance with my father again
Every night I fall asleep
And this is all I ever dream
♥
Kommentarer
Trackback
